"Sagan om Konungens ångest"  Recension av Jan Hemmel,. SDS 04-10-22

 

"Mitt hjärta är ett utsvultet barn/mellan mina revben", tänker den fängslade och plågade fursten av Emgión i Ekelöfs diktsvit. Den precisionen i språket har inte dagboksskrivaren i Konungens dagbok av Allan Friis (Skrivareförlaget). Men han tar igen det på längden. En daglig anteckning från 1 januari till 31 december, med åtföljande teckning, 364 sidor.

Konungen har det inte lätt i sin dagliga självrannsakan - han anfalls av tankefoster, vedersakare och fundamentalister. Drottningen är missnöjd, livvakterna hotfulla, den egna mentala träningen misslyckad. Skyddsängeln är ofta på dåligt humör. Hans spegelbild känner inte igen honom. Han gör ett tillfälligt statsbesök i Öresundsregionen men forslas genast tillbaka till slottet i en specialkonstruerad låda.

Vad är nu detta för berättelse? Aktuell satir? En djupdykning i paranoia, galenskap och flerfaldig personlighetsklyvning? Bilderbok med ett förvirrat bildflöde som i Hills sjukdomsteckningar?

Förklaringen kan nog hämtas i författarens personlighet. Allan Friis har i ett halvsekel varit aggressiv debattör och kritiker av konstetablissemanget, ja av etablissemanget överhuvudtaget. Han har haft många utställningar av sin konst, gjort experimentfilmer, varit aktiv i ett kulturlandskap som han betraktar som snålt och korrumperat. I "Konungens dagbok" samlas hans energi, missnöje och uttrycksvilja på ett överraskande lyckat sätt.

"Tankar över livet plågar mig ofta. Ibland försöker jag se det hela objektivt, men då känner jag mig genast sämre." Det finns ingen gräns för Konungens arbete med sig själv, och Friis använder dagens psykoanalytiska jargong på ett konstruktivt sätt, termerna får gestalt. Konungen släpper ut sina panikungar och vädrar dem. Han fastnar i en tankefälla med elastiska väggar. Trots det psykologiskt testade kamouflaget angrips han av flera fobier samtidigt. Fobierna ser otäcka ut på teckningen.

Fram mot höstens anteckningar kommer det in en biblisk ton i dagboken. Konungen färdas genom de aningslösas stad, de hoppfullas stad, de saktmodigas stad innan han hamnar i ett uppsamlingsläger för vilseförda.

Där tar den sorgsna sagan över berättelsen och lyfter satiren över det politiskt korrekta. Det vibrerande ursinnet, de suggestivt risiga teckningarna i grovt svartvitt maner, språkets språng mellan klumpiga  aforismer och psykologisk insikt skapar efterhand en rörande och sorglig saga om förfall och förtvivlan i en värld som är vår.

Jan Hemmel

 Se originalbilderna som nu är till salu