Allan Friis

En teoretisk korsbefruktning

 

Den fransk-kanadensiske antropologen och konstsociologen Les D. Araud gör i sin senaste bok Univers d'art (Montreal, 1999) ett heroiskt försök att deducera bildkonstens historiska regulativ. Hans teoretiska avstamp bygger dels på en modifierad modell av Talcott Parsons mönstervariabler, dels på en utvidgad och till konstsfären transformerad kategorisering av Robert Mertons sociokulturella typologi

När denna teoretiska korsbefruktning får sin näring av och utvecklas hos en skarpsinnig strukturalist som Araud, blir resultatet en hisnande uppvisning i vetenskaplig kreativitet. Hans teorier kastar inte bara nytt ljus över bildkonstens utveckling till ett prerogativt esoteriskt socialt fenomen, vars sociala funktion, enligt Durkheim, i mindre grad är orsak till dess uppkomst än orsak till dess fortbestånd, utan ger också nya infallsvinklar på bildkonstens mytologiska ikonografi i det postindustriella samhället.

Dessutom visar han på uppkomsten och orsakerna till postmodernismen och de samtida konstnärernas i vid mening heterozygotiska profileringssträvanden, vilka han i ett strukturellt helhetsperspektiv hellre ser som nödvändiga organiska regleringsmekanismer, än som subjektiva imperativ. Han ser också möjligheter att förklara anomalier och till synes oförklarliga språng inom skilda epoker i bildkonstens historia.

Detta gör han genom sin så kallade "transplantatteori", i vilken han skiljer mellan transcendentala och icke transcendentala manifesta och latenta transplantat, vilka var för sig kräver en specifik social och ekonomisk struktur för att överleva.

Den så kallade politiska konsten under 1960-talet ser han som ett icke-transcendentalt manifest transplantat, medan postmodernismen karaktäriseras som ett typiskt transcendentalt latent transplantat. Till skillnad från Gary Watkins, som i en essay i konsttidskriften Contemporary Art nr 5, 1992, ser till exempel graffitifenomenet i USA:s storstäder som en protesthandling, uppfattar Araud det följdriktigt som ett integrativt kulturellt spänningslösande subsystem.

Det intressanta och nya med A:s konstsyn är hans försök till kategorisering av den totala konstsfären, vilken han karaktäriserar som en jämviktssträvande, metabolisk process, inom vilken de så kallade estetiska revolterna eller innovationerna endast fungerar som tillfälliga transcendentala katalysatorer. I denna sfär kan man inte bara identifiera och så att säga art- och funktionsbestämma alla ingående aktörer, utan också få insikter i hur denna sfär interagerar och anpassar sig efter omgivande samtidsstrukturer.

Aktörernas handlingar kan ske utifrån ett kognitivt, katetiskt och värderande orienteringssätt, vilka sätts i relation till ett antal såväl aktiva som passiva målformuleringar. Över denna typologi placerar Araud sina egna egenskapsrymder som kontextuella överlagringar, vilka genom det samtidiga mikro- och makroperspektivet ger läsaren en befriande känsla av överblick och komplexiteten i bildkonstens ontologi.

Med denna metods tillämpning skulle man kunna placera till exempel Dan Wolgers i det katetiska och rituellt repetativa fältet inom vilket han är kollektivt orienterad i en överkompensatorisk miljö och har ett latent transcendentalt transplantat som historisk energibas. Vidare kan man lätt se att ett antal så kallade samtidscuratorer inom konstsfären befinner sig, inte minst genom sina skrifter, i det affektiva, diffust värderande jagorienterade reträttfältet i en konformistisk miljö med hög internaliseringsnivå och har ett överkompenserat transcendentalt transplantat som historisk upplevelsebas.

Allan Friis